Vinnare: ”Sitta tillsammans”

Vinnaren i designtävlingen ”Måste en gravsten vara av sten”? korades idag vid en ceremoni på kyrkogårds- och begravningsmässan Vilorum i Göteborg. Det vinnande bidraget är SITTA TILLSAMMANS, av Per Brandstedt, från Karleby Surprise i Falköping.

Juryns motivering lyder:

”Vinnande tävlingsbidrag möter kyrkogårdsbesökaren på ett nytt, varmt och omsorgsfullt sätt. Genom trästyckenas årsringar avläses tidens gång och såväl det biologiska som andliga livet speglas från födelse till död. Den arketypiska formen ger ett avskalat, jordnära och stabilt intryck, vilket dessutom gör förankringen tekniskt enkel att utföra.

Bidragets idé ger stora möjligheter till variation i formspråk, färg, utförande och symboler. Tudelningen av förslagets delar är viktig; den gör gravvården till en möjlig stund för två och ljussläppet mellan trästyckena kan utformas på ett sätt som ger karaktär. Gravvården kommer att kunna passa såväl på en familjegrav som på gemensamma gravområden. Hantverkets skönhet samspelar med naturens upplösande kraft och hela gravvården blir en del i det ständigt pågående kretsloppet”.

– Efter ett fantastiskt gensvar och många fina förslag har vi idag glädjen att kunna presentera Per Brandstedt´s varma, jordnära och arketypiska bidrag Sitta Tillsammans som tävlingens vinnare, säger Mårten Castenfors från Liljevalchs, och en av medlemmarna i juryn.

Tävlingen, som arrangeras av Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, utlystes i januari och 260 bidrag lämnades in av konstnärer och designers från hela landet.

För oss som levt med denna tävling nära oss i nästan ett år så känns det fantastiskt att se vilket gensvar och intresse tävlingen väckt men det känns också lite tomt att det nu är över. Nu blir ju frågan om idéerna får något genomslag på våra kyrkogårdar. Det blir spännande att se om vi är tillräckligt modiga för att våga tänka nytt.

Vad är jobbet för dig?

Om du inte läser Ducatus har du missat mina tankar om balans mellan arbetsliv och privatliv. Det är också en reflektion om skillnader mellan olika generationers syn på arbete. Finns det sådana skillnader?

Det måste väl inte vara antingen eller?

Jag läste för ett tag sedan om en VD som gått i tillfällig pension vid 33 års ålder. Artikeln hyllades som en fantastisk berättelse om konsten att se vad det är som är viktigt i livet. När jag läste artikeln måste jag erkänna att jag blev lite provocerad och jag insåg att den väckte frågan om varför det måste vara antingen eller. Hur kommer det sig att en ung människa kan känna att om en anhörig går bort så är alternativet att sluta jobba? Ett arbete kan aldrig vara det viktigaste i livet men är inte arbetet en viktig del av livet? Kruxet är nog för oss alla att hitta en balans mellan arbete och fritid men om det bara är fritiden som är meningsfull så kommer ju en stor del av den vakna tiden att vara meningslös. Hur påverkar det människors välbefinnande?
Har vi skapat en arbetsmarknad där unga människor måste välja mellan att jobba så mycket att det inte finns tid för varken familj eller vänner och att helt sluta jobba? Eller är det vår tids gissel att vi måste vara ständigt uppkopplade, ständigt sysselsatta och alltid högpresterande för att hitta vårt människovärde? Om det är så, (hemska tanke!), kanske det förklarar att en personlig livskris blir mer än bara en sorgeprocess, att det blir en existentiell kris? Om det är så, så är det inte bara en fråga för arbetslivet utan en fråga om på vilka värderingar vi bygger vårt samhälle, vad vi ger våra barn för medskick i livet.
En chef kan i så fall inte göra allt, men kan ge ett bidrag genom att hjälpa sina medarbetare att hitta en balans där yrkesliv och privatliv kan kombineras. Det behöver finnas flexibilitet från arbetsgivarens sida när en medarbetare hamnar i personlig kris, till exempel när en anhörig dör. Det kan då inte vara rimligt att arbetsbelastningen ska vara lika stor som innan krisen.
Som chef är det förstås viktigt att se och lära känna sina medarbetare. Överlag handlar det om en god dialog och en ömsesidig respekt mellan chef och medarbetare. Medarbetaren har också ett ansvar att försöka hitta rätt balans mellan privatliv och yrkesliv. Det är ju väldigt individuellt vad som fungerar tillfredsställande.
Ska vi bygga ett arbetsliv både för dagens och för morgondagens medarbetare måste vi även reflektera över hur förutsättningarna har ändrats för de som är unga idag jämfört med för bara 10-15 år sedan. Sättet att umgås och att inhämta information via olika digitala kanaler är en uppenbar skillnad. Förändringar i samhället och på arbetsmarknaden har hos många skapat en medvetenhet om att man behöver ha vassa armbågar. Samtidigt, genom att det ofta tar så lång tid att etablera sig på arbetsmarknaden kan det vara lätt att börja tvivla på sin egen duglighet.
I det här numret av Ducatus ligger fokus på just chefs- och ledarskapsfrågor. Marie Ryd, som har specialiserat sig på att informera om hjärnan, delar med sig av kunskaper som i högsta grad har betydelse för hur en arbetsplats kan fungera. Hon nämner vikten av goda relationer för att medarbetarna inte ska hamna i social stress och det faktum att hjärnan faktiskt inte kan skilja på olika typer av livshotande situationer. Oroskänslor skapas såväl av farliga djur som av risken av att hamna utanför gemenskapen på arbetsplatsen.
Kjell Bjurman, beteendevetare och organisationskonsult, menar att kärnan i ett personligt ledarskap, att använda den person man är som verktyg när man ska leda människor, är att vara närvarande och att kunna läsa av det som sker.
Låt oss som är chefer i Svenska kyrkan dra vårt strå till stacken så att man kan välja både yrkesliv och privatliv.
Helén Källholm
VD

Glöm inte 60-plussarna!

Åldersdiskriminering – ett av trångsynthetens många ansikten! Glöm inte beakta vintages värde när du rekryterar! Maria Eriksson på Poolia och jag har skrivit en artikel om detta viktiga ämne! Se artikeln nedan!

Ska du rekrytera en chef – glöm inte 60-plussarna!

Tittar vi bara tio år tillbaka i tiden var ålder ofta en vanlig och viktig del i en kravprofil vid rekrytering. Ofta söktes en ”han” runt 40 år. Det fanns arbetsgivare som hade en övre åldersgräns på 35 vid nyanställningar!

Under senare år har vi kunnat ana en attitydförändring där fler har börjat se fördelar med att anställa äldre chefer. Kompetens, erfarenhet, personlighet och ledningsgruppernas sammansättning väger allt oftare tyngre än ålder.

För Poolias headhuntingverksamhet Poolia Executive Search del visar en enkel genomgång av chefsrekryteringarna att medelåldern för tio år sedan var 42 år, och då rekryterades ytterst få personer över 60. Under 2013 hade de kandidater som rekryterades till högre chefsposition en genomsnittsålder på 46 år och fler var 60 plus.

Vi ser en attitydförändring… men det går för sakta!
En undersökning från tidningen Chef (feb 2013) visade att 48 procent av de tillfrågade cheferna ansåg att åldern är en viktig faktor vid rekrytering. 53 procent ville helst anställa en chef mellan 31-50 år, och bara 5 procent önskade sig en chef över 50 år, ingen ville ha en chef över 60 år. För oss är det uppenbart att dessa siffror döljer såväl åldersdiskriminering som förlegade attityder!
I en rapport om attityder till äldre arbetskraft som Pensionsmyndigheten gjort (2012) framgår att många arbetsgivare fortfarande har en negativ inställning till äldre arbetskraft. Sju av tio uppgav att de ”sällan eller aldrig” nyanställer personer över 50 år.

Negativa attityder till, och fördomar om, äldre chefer grasserar fortfarande på arbetsplatser runt om i hela landet.

Under de kommande åren väntas en stor brist på erfarna chefer. Varje vecka går 48 chefer i pension enligt tidningen Chef. Hur ska den kompetensförlusten ersättas om man inte vill se nya chefer som är över 50? Kompetens är inte bara kunskap utan består också av erfarenhet och den kan inte kompenseras med entusiasm och ungdomligt tänkande.

Vilka är då skälen som anförs för att inte anställa äldre chefer? Ofta pekar arbetsgivare på högre kostnader. En annan vanlig orsak är uppfattningen att äldre har svårare än yngre för att lära nytt, en tredje är att de äldre har kortare tid kvar på arbetsplatsen, och därför vill man inte investera i nya anställningar som inte ”betalar sig”.
Men forskningen visar att dessa argument är myter. Både förmågan att lära nytt och produktiviteten är högst individuell och individuella skillnader spelar större roll än åldern. Dessutom byter alla jobb oftare i dag, oavsett ålder.
Idag är fyra av tio chefer inom kommun och landsting äldre än 55, vilket är dubbelt så många som inom näringslivet. Arbetsgivares förmåga att attrahera, rekrytera och utveckla inte bara medarbetare utan också chefer kommer att ställas på stora prov. När den äldre arbetskraften går i pension blir det centralt att deras kompetens förs vidare. Äldre chefer spelar här en nyckelroll. Till syvende och sist handlar det om vårt förhållningssätt till ålder och vår syn på kompetens. Vi som rekryterare och arbetsgivare har naturligtvis ett eget ansvar. Men den utmaning vi står inför är större än så; Vi lever i en tid av snabba förändringar och stora krav på omställningar – också när det gäller attityder och värderingar till de äldre i vårt samhälle.

Helén Källholm
VD, Svenska Kyrkans Arbetsgivarorganisation

Maria Eriksson
VD, Poolia Executive Search AB

I Luthers fotspår

Reser runt i Tyskland under ledning av Pär Åkerström från Stockholms stift och lär mig mer om Martin Luther. Det är fascinerande och jag inser alltmer hur lite jag kan om honom och hur betydelsefull han var. Kan inte låta bli att citera inledningen i Göran Agrell och Peter Strömmers bok om Martin Luther:
”Att gå i någons fotspår är att lära känna den människan lite bättre. Det är också ett sätt att lära känna sig själv bättre. Vi ska vandra i fotspåren av kyrkoreformatorn Martin Luther(1482-1546) och vi ska möta honom som person och som grundare av den lutherska kyrkotraditionen. Det blir en resa både i tid och i rum. Rummet är Tyskland och de städer där Luther levde och verkade. Tiden är 1500-talet, en händelserikt tid i Europa. Men tiden är också vår egen eftersom denna period i kyrkans historia påverkar oss ännu idag.
Luther är i sitt tänkande på samma gång modern och ett barn av sin tid. Mycket talar till oss än idag, men annat känns tidsbundet. När han argumenterar för att barn ska gå i skolan – både pojkar och flickor – för att lära sig läsa , när han lyfter upp vardagens arbete som en värdefull del av kallelsen att verka i Guds rike och när han framhåller friheten i tron, då kan vi ta till oss och bejaka hans tankar. Svårare kan det vara med hans tankar om djävulen och den yttersta tiden, hans grova polemik mot påven och hans negativa hållning mot judarna och turkarna. Det är därför viktigt att placera in Luther i hans historiska sammanhang och kritiskt granska det han säger och det som sägs emot honom.”

Nu har vi från Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation rest runt och besökt historiska Lutherplatser. Wittenberg där han var verksam i över 30 år och spikade upp teserna på porten till Schlosskirche, Wartburg dit han ”kidnappades” för att räddades efter att ha blivit både bannlyst och fredlös. Min reflektion efter några dagar i Luthers fotspår, är att jag varit pinsamt okunnig om hans liv och gärningar. Jag är förundrad över hur bilden av Luther har formats och etablerats i Sverige och jag har definitivt reviderat min uppfattning om honom. Han var förmodligen vidsynt, modern, modig och rolig. Och samtidigt, med dagens mått kanske också en antisemit! Men en människa som nog haft större inflytande på samtiden än vad vi anar!

IMG_2627.JPG

IMG_2640.JPG

IMG_2642.JPG

Fotografisk tidskrift vann finalen

Grattis till Fotografisk tidskrift! Vi nådde inte hela vägen men är stolta och glada finalister. Vilken kväll! Nu har vi med magasinet Ducatus deltagit i en prisutdelningsgala på Musikaliska akademin i Stockholm. Ducatus var en av sju finalister till Svenska Publishing-Priset 2014, klassen Medlemstidning yrke och bransch. Det ser jag som ett tydligt bevis på att vi satsat på ett professionellt sätt när vi för mindre än två år sedan ersatte tidningen FÖR med magasinet Ducatus.
Vår redaktör Bo Silfverberg som har varit redaktör för flera tidskrifter har berättat att han med magasinet Ducatus fått många fler läsarreaktioner än han tidigare varit van vid. Att gå till final i en prestigefylld tävling känns som ytterligare en bekräftelse på att Ducatus är på rätt väg, sa han ikväll.
Nu ska vi se till att Ducatus framöver kan bli en angelägenhet ännu fler som inom Svenska kyrkan som intresserar sig för arbetslivs- och begravningsfrågor. Magasinet berör långt fler än de chefer som idag prenumerationer på magasinet. Nu höjer vi ambitionsnivån och jobbar för att ännu fler arbetsledare, handläggare och förtroendevalda på olika nivåer i församlingar och pastorat ska kunna se Ducatus som en tillgång i arbetet.

Arbetsgivarorganisationen på Liljevalchs=sant

Fyra förslag på framtida ”gravstenar” som inte är i sten ställs ut på Liljevalchs i Stockholm från den 10 oktober till den 2 november 2014.
Utställningen är ett resultat av Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations tävling ”Måste en gravsten vara av sten?” De förslag som för första gången nu visas i skala 1:1 är fyra av de fem som tagit sig till final i tävlingen. Dessutom visas skisser och bilder på ett 15-tal övriga bidrag.
– Vi som arrangörer är glada över intresset, och över att ha fått in så många bidrag av hög konstnärlig kvalitet, säger Eva Grönwall på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.
Tävlingen väckte ett stort engagemang med totalt 260 inskickade bidrag från konstnärer och designer runt om i landet.
– Det är spännande och intressant att ta del av dessa förslag som utmanar och tänjer gränserna för vad som är en ”gravsten”, säger biskop Åke Bonnier i tävlingens jury.
– Det är roligt att vi i Liljevalchs källare nu kan visa upp finalisterna. Det är första gången i Liljevalchs långa historia som vi ställer ut gravstenar, säger Mårten Castenfors, chef på Liljevalchs.
Den 9 november koras vinnaren på kyrkogårds- och begravningsmässan Vilorum i Göteborg.
De fyra finalisterna som ställs ut är:
GRAVPYRA, av Karl-Johan Sellberg, Västra Frölunda
REFLEKTION, av Jacob Sjöblom, Stockholm
SITTA TILLSAMMANS, av Per Brandstedt, Karleby Surprise Laboratory, Falköping
TINNE, av Monica Sandberg, Landskapsgruppen AB i Lund, och Markus Magnusson, White arkitekter AB i Malmö

Idag utses vinnaren! Kan det bli Ducatus?

Idag är det spännande. Ikväll deltar vi i Svenska Publishing-Galan där vårt magasin Ducatus tävlar om Svenska Publishing-Priset 2014. Ducatus är en av sju tidskrifter som har gått till finalen i kategorin Medlemstidningar yrke och bransch. Svenska Publishing-Priset är en prestigefylld årlig händelse i tidskriftsbranschen.
Jag går till prisutdelningsgalan tillsammans med vår redaktör, våra kommunikatörer och Ducatus duktiga formgivare på OTW Communications. Oavsett om vi lämnar festkvällen med ett pris eller ej är vi jättestolta över att på kort tid ha hamnat på finalplats.
Ducatus, ett magasin om att leda och arbeta i kyrka och begravningsplats, kom ut med sitt första nummer i februari 2013. Det ersatte tidningen FÖR. Då hade Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation under flera år spetsat sitt arbete med förhandlings-, arbetsmiljö- och begravningsfrågor för att ännu bättre svara mot medlemmarnas behov. Det var dags att även i arbetsgivarorganisationens tidskrift tydligt sätta fokus på medlemmarnas väsentliga frågor.
Ducatus har i olika temanummer granskat och skildrat hur viktiga arbetsgivar- och kritiska begravningsfrågor hanteras både hos myndigheter, i politiken och hos kyrkliga arbetsgivare och huvudmän. Det roliga är att allt fler som jag träffar bekräftar att satsningen varit rätt. En allt vanligare kommentar är att Ducatus upplevs som en givande kanal för både fördjupning, för att lära om aktuella frågor och för att få användbara råd och tips.
Det är förstås ännu roligare att också genom finalen till Publishing-Priset få ett kvitto på att Ducatus uppfattas som en bra tidskrift även utanför den kyrkliga världen.
Jag håller tummarna.

IMG_2600.JPG

Kyrkomötet

Nu är det paus mellan mässa och kyrkomötets öppnande. I år hålls öppnandet i Uppsala domkyrka och kyrkomötet sammanträder sedan i UKK (Uppsala nya konferenscenter) istället för i Universitetets aula. Många motioner har inkommit, det blir intressant att se vad som beslutas i november. Hälften av ledamöterna är nya, presidiet är nytt, liksom ärkebiskopen. Men som hon själv sa i sin predikan: kyrkan är gammal!