Vad är jobbet för dig?

Om du inte läser Ducatus har du missat mina tankar om balans mellan arbetsliv och privatliv. Det är också en reflektion om skillnader mellan olika generationers syn på arbete. Finns det sådana skillnader?

Det måste väl inte vara antingen eller?

Jag läste för ett tag sedan om en VD som gått i tillfällig pension vid 33 års ålder. Artikeln hyllades som en fantastisk berättelse om konsten att se vad det är som är viktigt i livet. När jag läste artikeln måste jag erkänna att jag blev lite provocerad och jag insåg att den väckte frågan om varför det måste vara antingen eller. Hur kommer det sig att en ung människa kan känna att om en anhörig går bort så är alternativet att sluta jobba? Ett arbete kan aldrig vara det viktigaste i livet men är inte arbetet en viktig del av livet? Kruxet är nog för oss alla att hitta en balans mellan arbete och fritid men om det bara är fritiden som är meningsfull så kommer ju en stor del av den vakna tiden att vara meningslös. Hur påverkar det människors välbefinnande?
Har vi skapat en arbetsmarknad där unga människor måste välja mellan att jobba så mycket att det inte finns tid för varken familj eller vänner och att helt sluta jobba? Eller är det vår tids gissel att vi måste vara ständigt uppkopplade, ständigt sysselsatta och alltid högpresterande för att hitta vårt människovärde? Om det är så, (hemska tanke!), kanske det förklarar att en personlig livskris blir mer än bara en sorgeprocess, att det blir en existentiell kris? Om det är så, så är det inte bara en fråga för arbetslivet utan en fråga om på vilka värderingar vi bygger vårt samhälle, vad vi ger våra barn för medskick i livet.
En chef kan i så fall inte göra allt, men kan ge ett bidrag genom att hjälpa sina medarbetare att hitta en balans där yrkesliv och privatliv kan kombineras. Det behöver finnas flexibilitet från arbetsgivarens sida när en medarbetare hamnar i personlig kris, till exempel när en anhörig dör. Det kan då inte vara rimligt att arbetsbelastningen ska vara lika stor som innan krisen.
Som chef är det förstås viktigt att se och lära känna sina medarbetare. Överlag handlar det om en god dialog och en ömsesidig respekt mellan chef och medarbetare. Medarbetaren har också ett ansvar att försöka hitta rätt balans mellan privatliv och yrkesliv. Det är ju väldigt individuellt vad som fungerar tillfredsställande.
Ska vi bygga ett arbetsliv både för dagens och för morgondagens medarbetare måste vi även reflektera över hur förutsättningarna har ändrats för de som är unga idag jämfört med för bara 10-15 år sedan. Sättet att umgås och att inhämta information via olika digitala kanaler är en uppenbar skillnad. Förändringar i samhället och på arbetsmarknaden har hos många skapat en medvetenhet om att man behöver ha vassa armbågar. Samtidigt, genom att det ofta tar så lång tid att etablera sig på arbetsmarknaden kan det vara lätt att börja tvivla på sin egen duglighet.
I det här numret av Ducatus ligger fokus på just chefs- och ledarskapsfrågor. Marie Ryd, som har specialiserat sig på att informera om hjärnan, delar med sig av kunskaper som i högsta grad har betydelse för hur en arbetsplats kan fungera. Hon nämner vikten av goda relationer för att medarbetarna inte ska hamna i social stress och det faktum att hjärnan faktiskt inte kan skilja på olika typer av livshotande situationer. Oroskänslor skapas såväl av farliga djur som av risken av att hamna utanför gemenskapen på arbetsplatsen.
Kjell Bjurman, beteendevetare och organisationskonsult, menar att kärnan i ett personligt ledarskap, att använda den person man är som verktyg när man ska leda människor, är att vara närvarande och att kunna läsa av det som sker.
Låt oss som är chefer i Svenska kyrkan dra vårt strå till stacken så att man kan välja både yrkesliv och privatliv.
Helén Källholm
VD

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *